Äh fan, det är dags att rycka upp sig nu.
Snart.
Jag är bara så less, så less på att jag fallit trots att jag ville stå…stå där cool och oberörd.
Tystnaden är fortsatt dödande, och jag gör inget heller för att bryta den.
Skulle jag kanske kasta mig ut, vända mig ut och in och visa att jag faktiskt är sårbar?
Nej, I play it cool.
Säger inget, jag tar allt i mitt eget huvud i stället…visar inte utåt.
Dumt…men varför ska jag ödla energi…har väl vetat hela tiden att loppet var kört redan innan det har börjat, men förnekat det.
Jag fattar väl också att han ramlat dit för en sådan vacker donna, varför kan inte jag känna mig snygg någon gång? 
